Jag tror att de flesta har märkt att betydelsen av att vara social blir allt viktigare i vårt samhälle. Förr gick det an att inte vara så pratsam som person eller att kanske bara ha ett fåtal människor omkring sig. Idag stämplas man snabbt som tyst och udda om man inte pratar så mycket eller inte har hundratals vänner på sociala medier. Någonstans har vi gått vilse och börjat använda pratsamheten som en måttstock på hur välanpassad och normal en människa är. För att förenkla det hela: Pladdra på och du upplevs som social, framåt och säker på dig själv. Var mer tystlåten och du upplevs som asocial, utan drivkraft och osäker på dig själv.

I verkligheten är det social kompetens som betyder något. Förmågan att interagera med människor omkring oss - att kunna prata men också att kunna vara tyst själv ibland och lyssna när någon annan pratar istället för att avbryta eller överrösta dem. Att kunna förstå vad som är mindre lämpligt att säga eller prata om i en given situation. Att på det stora hela få kommunikationen att fungera mellan sig själv och andra människor. Det är vad som får samspelet mellan oss människor att fungera och som lägger grunden för alla relationer i slutet av dagen.

Många av de människor som är mest sociala saknar social kompetens. De pratar i princip uteslutande bara om sig själva/sina egna liv, har lite eller inget intresse för andra människor, saknar hyfs och avbryter gärna när andra pratar eller kör med den fula taktiken att överrösta den som pratar, kläcker ur sig extremt korkade eller opassande saker och saknar överlag förmågan att interagera med andra människor. De lever helt enkelt på att det finns många människor som låter dem hållas och som har en slags missriktad beundran för att de här personerna vågar ta plats och tala ut. Skitsamma om det innebär att de kör över alla andra liksom.

De som lever med social fobi, annan psykisk ohälsa eller som helt enkelt är tystare av sig som personer är de som blir mest utsatta och negativt påverkade av den här inställningen. Det är dem som får höra att de är tysta, blyga, osäkra eller konstiga. Låt oss sudda ut den här missuppfattningen en gång för alla. Låt oss inse att liksom det ibland kräver mod och är rentav nödvändigt att tala ut så finns det också en nödvändighet och en styrka i att kunna vara tyst. Låt oss också rent praktiskt ta aktion. Nästa gång någon försöker köra över dig, upplys dem om att man inte kan föra en konversation om inte båda får komma till tals och avsluta sedan samtalet. Nästa gång någon känner behovet av att påpeka att du är tyst eller verkar blyg, svara med att det är bättre än att prata en massa skit. Tillsammans gör vi en skillnad.

Allt som händer, oavsett om det är bra eller dåligt, har en orsak. För mig så började helvetet på en skolgård någonstans runt 7:e klass. Ett gäng killar och tjejer som hade bestämt sig för att frysa ut mig för att de tyckte jag var annorlunda. Varje gång de såg mig skrek de något taskigt eller bara skrattade åt mig. Särskilt en av tjejerna var riktigt utstuderat elak. Ibland låtsades hon vara snäll, ja till och med som om hon vore intresserad av mig. Sen skrattade hon åt blotta tanken. "Som om nån som jag någonsin skulle ha en chans med nån som hon".

Idag, så långt efteråt kan jag rycka på axlarna och tänka att de var barnsliga idioter. Tyvärr satt det väldigt djupa spår i mig då och vad som från början var en mindre grej växte till något mycket större. Varje gång jag umgicks med andra människor var jag rädd för att inte bli accepterad, att jag inte dög, att någon plötsligt skulle börja hånskratta åt mig. Jag började dra mig undan för det var bara i mitt eget sällskap jag kunde känna mig bekväm och accepterad. Sen hände andra grejer. Saker som är alldeles för invecklade och tråkiga för att gå in på här. Så småningom fick jag veta att det fanns namn för mina tillstånd. Jag hade generaliserad ångest. Posttraumatiskt stressyndrom. Social fobi. 

Det blev åratal med ensamhet och äta olika mediciner, gå och prata med psykologer, på något sätt försöka reda ut alltihop och ändå mådde jag inte bättre utan bara sämre. För varje dag som gick fick jag bara sämre och sämre kontakt med min omvärld. 

Min vändpunkt kom för ungefär 1,5 år sedan. Då förstod jag att om jag skulle kunna bli frisk och må bra igen måste jag sätta min tilltro till mig själv. Hitta egna vägar för att komma framåt och ett syfte att sträva för. Jag började läsa mer om alternativa sätt till att må bättre och insåg att det finns väldigt mycket man själv kan prova på och göra. Men kanske viktigast av allt så insåg jag att vi människor behöver varandra. Självförtroende, kärlek, mod och välmående kan inte bara komma inifrån utan måste också komma från vår omgivning. Ett vänligt ord, en omtanke, en beröring, vetskapen att man inte är ensam. Jag började prata med andra som också levde med samma sjukdomar. Vi började hjälpa varandra och ge stöd och support.

Jag är fortfarande inte helt frisk idag men jag mår mycket bättre än vad jag gjorde tidigare och det kan jag tacka mig själv och andra underbara människor för. Med den här bloggen vill jag hjälpa andra som sitter fast där jag suttit att må bättre. Få er att inse att ni är värda sjukt mycket och att era liv kan bli bättre. Att kunna hjälpa andra får mig i min tur att må bra.

Var började det för dig? Vad hände? Vad ledde det till för dig?

Berätta gärna i en kommentar för jag vill höra just din historia.